+++Av Anders Frankson, militärhistorisk författare+++
Sveriges smarta pansarlösningar – Maximalt utnyttjande av begränsade resurser
Sverige är litet och fienden stor. Under såväl andra världskriget som kalla kriget gällde det för armén att utnyttja resurserna till max. När en stridsvagn fick ett nytt stridsvagnstorn då blev det gamla tornet ett värntorn och vagnar som inte bytte torn kunde klassas om till infanterikanonvagnar. När det nya tornet inte längre fungerade blev även den vagnen infanterikanonvagn innan den slutade sina dagar som värntorn. Detta är historien om Stridsvagn 74.
Sveriges tyngsta stridsvagn
Stridsvagn m/42 levererades från 1943 till 1945 och den var Sveriges tyngsta stridsvagn under andra världskriget. Det tillverkades 282 vagnar. Den vägde 22,5 ton och hade en kort 7,5 cm kanon av kaliber 28. Detta kan jämföras med andra världskrigets bästa stridsvagn som var den tyska medeltunga Panther, vilken vägde 44 ton och hade en lång 7,5 cm kanon av kaliber 70.
Ny roll i krigsorganisationen
Utvecklingen sprang snabbt ifrån denna tunga svenska stridsvagn, som ändå fick nytt liv. En del av vagnarna modifierades och blev Infanterikanonvagn 73 för att stödja infanteriet i deras strid men huvuddelen av vagnarna, nästan tvåtredjedelar, fick ett nytt torn samt modifierat chassi. Den nya benämningen blev då Stridsvagn 74. Det nya tornet hade en lång 7,5 cm kanon kaliber 56,5. De gamla tornen från Stridsvagn m/42 blev Värntorn 4A och användes runt om i Sverige.
Som kuriosa kan nämnas även om stridsvagn 74 ökade vikten med nästan 4 ton jämfört med stridsvagn m/42 så minskade bandtrycket med hela 25%. Detta tack vare att det gick att använda 65 mm bredare band samt bandanliggningslängden kunde ökas något, vilket förbättrade terrängframkomligheten trots tyngre vagn.
Leveransen av 225 stycken stridsvagn 74 kom att ske under åren 1957–1960 och då fanns redan stridsvagn 81, alltså den brittiska Centurion, som började levererades 1953 och 240 stycken kom att anlända till Sverige. Så stridsvagn 74 var inte tänkt som huvudvagn utan snarare komplement till den tyngre Centurion. Sedan åren 1959–1960 levererades ytterligare 110 Centurions fast denna gång med 10.5 cm kanon.
Så i början av 1960-talet hade Sverige följande:
Typ: | Kanon: | Vikt: | Antal: |
|---|---|---|---|
Stridsvagn 74 | 7,5 cm L/56,6 | 26 ton | 225 |
Stridsvagn 81 | 8,4 cm L/66,7 | 50 ton | 240 |
Stridsvagn 101 | 10,5 cm L/52 | 52 ton | 110 |
Pansartrupperna var vid denna tid organiserade i Pansarbrigad 58, som hade 48 stridsvagnar per brigad. En pansarbataljon var snarare en pansarskyttebataljon förstärkt med stridsvagnar, två skyttekompanier och ett stridsvagnskompani med elva vagnar. Tanken var att pansarskyttet, eller som det då hette pansarinfanteriet, skulle leda anfallstriden och stridsvagnar understödja dem. Alltså det var inte tal om pansarnäve utan det var snarare en motsats till Guderians motto: ”Man ska slå den andre med knuten näve, inte med spretande fingrar”.
Detta kom att ändras när Pansarbrigad 63 infördes, då ökade antal vagnar i brigaden till 72. En pansarbataljon bestod då av två skyttekompanier och två stridsvagnskompanier med vardera tolv vagnar. Även införandet av pansarbandvagnar över hela linjen gjorde att anfallsförmåga förbättrades även om det fanns brister inom artilleri och luftvärn. Fortfarande dragna pjäser.
Vad fanns på andra sidan?
Om vi tittar på motståndarna i Warszawapakten, vilka stridsvagn fanns i början av 1960-talet. Fortfarande var ett stort antal T-34/85 i tjänst, sedan medeltunga T-54 och T-55 fanns i stort antal, dessa vagnar hade en 10 cm kanon. Det fanns även tunga vagnar som IS-2, IS-3 och T-10 med 12,2 cm kanoner i tjänst. Stridsvagn 74 kan ses som en aning förbättrad Panzer IV, så den skulle kunna ta sig an T-34/85 däremot undvika vagnsdueller med T-54 och T-55, utan slå i flanken istället. Och ännu lite mer försiktig vad gäller de tunga vagnarna. Alltså Stridsvagn 74 var en temporär lösning i pansarbrigaderna.
Stridsvagnar hos Israel i 1967 års krig:
Stridsvagn | Kanon | Vikt | Antal |
|---|---|---|---|
M50 Sherman | 7,5 cm L/61,5 | 38 ton | 170* |
M51 Sherman | 10,5 cm L/51 | 40 ton | 180* |
M48A3 Patton | 10,5 cm L/52 | 45 ton | 250 |
Centurion | 10,5 cm L/52 | 52 ton | 385 |
AMX-13 | 7.5 cm L/61,5 | 14,5 ton | <100 |
* Notera: osäkra siffror.
Kriget 1967 mellan Israel och dess grannar då israeliska stridsvagnar stred mot ungefär samma arsenal som vi skulle möta visade att 7,5 cm kanoner hade sina begränsningar och att en viss nivå av pansarskydd krävdes. Så det visade helt klart att Stridsvagn 74 hade sett sina bästa dagar. Sedan visade striderna att Centurion med 10,5 cm kanon fick jobbet gjort. Att vi hade satsat på rätt vagn, dessutom hade alla Stridsvagn 81 nu byggts om till Stridsvagn 102, alltså fått 10,5 cm kanon.
Stridsvagn 103 ersatte
Stridsvagn 74 ingick i pansarbrigaderna fram till 1967 då leveranserna av Stridsvagn 103 påbörjades. Därefter överfördes Stridsvagn 74 till fristående kårstridsvagnskompanier innan den också avslutade sin karriär i infanteribrigadernas stormkanonkompanier, infanteribrigad 66. Såväl kårstridsvagnskompanier som stormkanonkompanier tilldelades 11 vagnar vardera. Denna karriär blev inte speciellt långlivad.
Tjänst till invasionsförsvarets sista år
Avvecklingen av fordonet inleddes redan 1976 och var avslutad 1984. Givetvis togs själva tornet från vagnen och blev värntorn. Dock för själva chassit kom ingen alternativ lösning fram så det skrotades. Tornen placerades ut i fasta betongvärn vid hamnar och längs kuststräckor, samt ett mindre antal längs vägar i Norrland. Här gjorde de tjänst som Värntorn 74 en bra bit in på 1990-talet.
Vidare läsning:
Thomas Roth: Den svenska krigsmakten under kalla kriget – Krigsplanläggning, förband och beredskap (Stockholm 2014)
Rickard O. Lindström, Carl-Gustaf Svantesson: Svenskt pansar – 90 år av svensk stridsfordonsutveckling (Stockholm 2009)
Bengt Tomtlund: De svenska brigaderna under kalla kriget (Stockholm 2021)
Comentarios