Dags för recension av Armoured Champion av Steven Zaloga. Zaloga är en författare som halva Youtube verkar ha läst, men som jag själv finner ojämn och lite ... ja, du får läsa vidare.
Armoured Champion beskriver de (inte den) bästa stridsvagnarna under andra världskriget. Detta tingar en kompetent, ofta teknisk snarare än taktisk, beskrivning av krigets vagnar, hur de utvecklades och hur de klarade sig i strid.
Boken bär internets prägel – den är trots allt en utfylld topp-tio-lista, men klokt nog så delar Zaloga in vagnarna i dels eror, dels vad han kallar för ”Tankers Choice” (vagnen du vill befinna dig i) och ”Commanders Choice” (den du vill ha när du ska förinta armégrupp Mitt).
Att dela in i eror är likaså klokt eftersom exv. M4 Medium Tank är bättre relativt sett 1942 än vad den är 1944 medan Panther tvärtom är bättre 1944 än vad den är 1943. Boken innehåller därtill många matnyttiga tabeller och en hel del hårddata som är kul att ha som referens.
Vad är då mindre bra? Tja, till att börja med att Zaloga verkar tycka att allt är en källa och att alla källor har samma tyngd. Ibland används arkivuppgifter, ibland stabsstudier, ibland internetforum, ibland en blogg; och nej en sovjetisk vagnschefs utsago om att tyskarna hade bättre utbildning av sina besättningar är inte ett bevis för att så var fallet. Fotnoter används helt godtyckligt och det är ofta oklart varifrån författaren får sina uppgifter. De stämmer säkert, men det VET jag inte som läsare.
Det stora problemet är dock att boken som sagt är en produkt av internet. Uppenbarligen har Zaloga suttit på väl många forum och debatterat med töntiga Wheraboos om huruvida Panthern var oförstörbar och felfri samt om M4 Medium Tank fattade eld av lättare kastvindar. Nå, detta gör att Zaloga ofta går för långt åt motsatt håll vilket påverkar hans resonemang. Mekaniska problem blir ett försvar av sovjetiska vagnsförluster, men ett åtal mot tyska vagnar. I Armoured Champions text misslyckas tyskarna konsekvent med att slå ut fiendevagnar, men i dess statistik så tycks de ha lyckats alldeles utmärkt.
Slutligen kunde boken gott ha fått genomgå en extra korrsväng. I ett stycke påstås operation Zitadelle ha inletts 1944, i ett annat framrycker SS Nordland ett år innan divisionen existerade. Zaloga vet med all sannolikhet bättre än så, men har i förekommande fall slarvat; vilket vi alla gör.
Kort och gott: en bok som blivit läst för att den är lättläst, men som inte är jättebra.
5/10
Comments