Hela första världskriget i ett inlägg

Vi har ju i dagarna släppt hela första världskriget i en podd-podden. Nå, om du hellre läser än lyssnar så får du här hela kriget i en text … det här kommer bli långt.

Från fred till krig

En vecka. Det tog inte mer än en vecka för att en värld som befann sig i fred och stiltje skulle kastas in i (eller kanske snarare skulle kasta sig in i) ett världskriget; ett världskrig som irreversibelt skulle göra allt sämre.

Det hela började med den minst omskrivne av krigets fem, större aktörer: Österrike-Ungern. Arga över att serberna understött terrorister som skjutit dubbelmonarkins tronarvinge Franz-Ferdinand och än argare över att serberna inte gick Wien till mötes på det ultimatum som österrikarna utfärdade den 23 juli inledde Donaumonarkin sitt sista krig med att invadera Serbien.

Det här ledde till muller och oro i Europa, men inte till ett världskrig; inte än. För detta krävdes otur och slarv. Och Ryssland. Ryssarna hade nämligen bestämt sig för att man skulle backa serberna vilket ledde till att de började det stora arbetet med att mobilisera den trögrörliga ryska hären. Eftersom österrikarna var allierade med Tyskland så inledde man även en mobilisering mot tyskarna. Berlin tyckte att detta var ”så där” vilket ledde till tyska krav på att ryssarna skulle skärpa sig. När så inte skedde så förklarade Tyskland den 1 augusti Ryssland krig.

Alla dessa förvecklingar skulle till slut leda till bilden ovan.

Kriget hade så här långt hållit sig i Östeuropa; vilket var nog så illa för östeuropéerna, men för att få det att växa till ett europeiskt storkrig krävdes tysk stelbenthet. Den tyska krigsplanläggningen hade nämligen utgått från att ett krig mot Ryssland automatiskt skulle innebära ett krig mot dess allierade Frankrike. Den tyske kejsaren Vilhelm II verkar i ett sällsynt fall av klarsyn förstått att detta kanske inte skulle sluta väl varför han faktiskt lyckades prata till sig vad han själv tyckte var någon form av fransk garanti för att inte lägga sig i kriget. Generalstaben blev dock helt blek av tanken på att behöva slänga årtionden av strategisk planering på sophögen varför kriget mot Frankrike inleddes med nära nog automatik den 3 augusti.

Tyskarna hade dock bestämt sig för att deras väg mot Frankrike bäst hittades genom Belgien. Belgarna fick frågan om tysk trupp helt enkelt kunde få passera igenom vilket tingade svaret ”jag är kung av ett land, inte en motorväg” av de belgiske kungen. Sålunda passade tyskarna på att förklara Belgien krig när de ändå var i farten. Det är här britterna kommer in i bilden. London hade nämligen garanterat Belgiens neutralitet år 1839 och den tyska invasionen blev det som fick de tidigare rätt tvehågsna britterna att ta steget in i kriget den 4 augusti 1914.

Så på en vecka lyckades Europa snubbla in i ett allförstörande krig. Det går snabbt ibland.

Det krävdes med andra ord en vecka för att allt det här skulle mullra in över belgiska gränsen.

Snabbt krig

Som tur var så ansåg mer eller mindre alla som hade en högre beslutsfattande position att kriget skulle vara en snabbt överstökad affär som skulle sluta i seger för den det nu var som pratade om krigets snabbhet. Den tyske kejsaren sa till sina soldater att de skulle vara hemma innan löven föll och i Paris, London, Wien och Moskva höll man med honom; om än med andra uppfattningar om varför tyskarna snart skulle vara hemma igen.

Bidragande till att man trodde att det skulle gå snabbt var att alla anföll samtidigt (vilket även är orsaken till att 1914 är ett rätt rörigt år att beskriva). Detta var i sin tur kopplat till mobiliseringssystemen som behövde sättas igång i ett tidigt skede för att inte ge fienden ett övertag och som därtill var strukturerade för snabba, enorma anfall.

Österrike-Ungersk inkompetens

Gällande just mobiliseringarna så var den österrikisk-ungerska ett under av inkompetens. Generalstabschef Conrad von Hötzendorf noterade att landet befann sig i krig med Serbien och förmodligen skulle hamna i krig med Ryssland. Det naturliga hade då givetvis varit att skicka iväg merparten av armén för att möta ryssarna i Galizien och låta mindre styrkor ta sig an serberna. Givetvis gjorde Conrad tvärtom eftersom ryssarna inte hunnit förklara honom krig än. När ryssarna likväl gjorde just det så blev resultatet tågkaos av SJ-proportioner där för stora förband skickades mot serberna, för små mot ryssarna och där styrkor som skickades iväg mot Belgrad fick göra en U-sväng för att ta sig till Galizien.

Österrikiska soldater under en förkrigstida övning. Om du ska tänka dig färger så ska du tänka dig ljusblå uniformer.

Österrikarna var dock lugna. Mot sig hade de uppstudsiga apor (serberna) och barbarer (ryssarna) som båda behövde en sträng lektion i västerländsk krigskonst. Den som skulle hålla i sagda lektion mot serberna var general Oskar Potiorek – en man som förberett sig nitiskt för kriget i hela sitt liv och misslyckats kapitalt med sina förberedelser. Fantasilös och tjurskallig var han en av första världskrigets sämre generaler (även om vi kommer möta några utmanare under resans gång).

Dålig ledning på högsta nivå hade kanske kunnat avhjälpas med en lysande armé (det var något som var relativt vanligt bland de antika romarna), men en sådan hade inte Österrike-Ungern. Armén var en färgsprakande skapelse som var satt till jorden mer som ett sätt att hålla dubbelmonarkins kivande folkgrupper på mattan snarare än för att utkämpa ett större krig (ett sådant hade österrikarna inte behövt utkämpa sedan 1866, då mot tyskarna). Finansieringen hade varit skral under tiden innan kriget. Mycket hade slösats bort på slagskepp (är man en stormakt så är man), annat på gränsfästningar (artillerimuseer, skulle det visa sig under kriget) och av de redan små medlen återstod rätt litet till armén. Sålunda hittade man på ursäkter för varför unga män skulle slippa göra sin värnplikt och i den mån de gjorde det så lärde de sig litet av militär nytta. Conrad ansåg att entusiastiska anfall med fällda bajonetter via sin blotta energi skulle lösa de flesta militära problem; vilket inte visade sig stämma. I sitt opus Om taktikstudier från 1890 beskrev han utifrån en skön känsla hur att ”anfallet är den handling som bäst passar krig”. När han sedermera fick skriva sina armébestämmelser 1911 avslöjade han för världen att infanteri kunde ”vinna segerns lagrar även utan understöd från andra vapensystem och mot numerärt överlägsna fiender om [det] genomsyras av självsäkerhet och aggressivitet”. Detta gjorde att den österrikiska infanteritaktiken lämnade en del att önska. Det österrikiska artilleriet var inte heller så mycket bättre. Majoriteten av pjäserna var tillverkade av brons snarare än stål och därtill hade en österrikisk infanteridivision ungefär hälften så många pjäser som en rysk. Conrad konstaterade vid krigsutbrottet angående detta att ”han kände till allt detta” men att han ”inte kunde göra någonting åt det nu”.

På andra sidan kullen återfanns serbiska armén: en krigsvan skapelse anförd av Radomir Putnik – i motsats till Potiorek och Conrad en av krigets bättre generaler – som var van vid att segra, stred på hemmaplan och som dessutom förfogade över moden materiel. Inte minst förstod serberna hur de skulle använda sagda materiel. Sålunda skickade Conrad in sina styrkor till Serbien i det ena ledsamma fälttåget efter det andra. Det hann bli tre invasioner av Serbien under 1914 och ingen går att beskriva som någonting annat än en tragikomisk fars.

Medan Potiorek gjorde sitt modesta bästa genomfördes även enorma operationer i Galizien där österrikare och ryssar gjorde sitt bästa för att ta död på varandra. Först var de dock tvungna att hitta varandra. Båda arméerna förfogade över väl utbyggda kavalleristyrkor; fyllda av blåblodiga adelsjon som nu gladdes över att de fick skaka av sig fredens tristess. Både österrikare och ryssar hade tänkt sig att deras kavalleristyrkor skulle genomföra spaning, men med detta blev det litet av. Kavalleristerna fann till sin lycka nämligen varandra vilket ledde till diverse romantiska, meningslösa duster där ryttarna sablade ineffektivt mot varandra till något skytteförband dök upp och förstörde deras roliga. Flygspaning hade här varit en lösning, men eftersom Donaumonarkins knektar tenderade att beskjuta sina egna plan så gick en order ut om att flygarna skulle hålla sig på marken.

Ryska soldater på östfronten. Notera fältmössorna. Nära nog inga ryska soldater tilldelades hjälmar under kriget.

Blinda (och hungriga – den österrikiska logistiken lämnade mycket att önska) marscherade så de österrikiska styrkorna genom sommarvärmen. Starkast var man i norr medan ryssarna tvärtom var starkast i söder. I norr lyckades österrikarna sålunda vinna dyrköpta, poänglösa segrar vid Komarow och Krasnik medan ryssarna i söder vann mer meningsfulla dito vid Gnila Lipa, Zlota Lipa och Rawa Ruska (i ett av dessa slag stupade även Conrads son vilket påverkade hans redan överhettade hjärna negativt). När så ryssarna fortsatte att trycka på i söder skedde snart en kollaps i norr. Österrikarna hade tänkt sig att retirera, men eftersom det inte var någonting som man övat på under Conrads ledning så degenererade det hela i stället till en vild flykt. När dammet lagt sig hade ryssarna intagit Österrike-Ungerns fjärde stad – Lemberg – och österrikarna förlorat 420 000 man, en tredjedel av sin armé. De ryska förlusterna låg på kanske 200 000–300 000, men de hade å andra sidan att ta av.

Östfronten 1914. Ingen förväntas förstå någonting av denna karta.

Västfrontens skapande

Denna till slag uppsminkade kalabalik skedde 23 augusti till 11 september. Samtidigt så skedde ett blodbad på andra sidan Europa när tyska och franska förband korsade bajonetter i sommargrönskan. Belgarna kördes över utan några större åthävor, men vad skulle de å andra sidan ta sig till? Den tyska armén omfattade miljontals soldater, hade ett överlägset taktiskt uppträdande samt anfördes av en generalstab som tillsammans med bland annat italiensk opera och rysk balett kallats för en av världens ”perfekta institutioner”. För denna styrka utgjorde inte belgarna något problem, och det gjorde inte heller britterna.

Storbritannien hade nämligen skickat det de hade till kontinenten för att bekriga ”the horrible hun”, men det de hade var inte mycket. Totalt rörde det sig om någon handfull divisioner och lite mer än 100 000 man. Soldaterna var professionella eftersom värnplikt vid denna tid av britterna ansågs vara något som osofistikerade fastlandseuropéer sysslade med. Professionalismen gjorde att britterna var duktiga på lägre förbandsnivåer, men bristen på numerär och kompetenta härförare gjorde att de blev besegrade av tyskarna vid Mons och Le Cateau (båda dessa nederlag har sedermera givetvis adlats till moraliska segrar av en hänförd, brittisk historikerkår).

De som faktiskt skulle möta tyskarna i stor skala var fransmännen. Även de mobiliserade en miljonarmé vilket var vad som behövdes för att hålla de fältgråa massorna på mattan. De franska soldaterna var i regel mycket motiverade; uppfyllda som de var av att hämnas nederlaget 1870–1871 och av att därmed ta tillbaka Alsace och Lorraine (kallade ”Frankrikes vackraste döttrar” av den franska propagandan). Tråkigt nog var den taktiskt fellärd. Precis som österrikarna var den genomsyrad av offensivens kult och man talade om ”Attaque à outrance” (ungefär ”anfall till excess”). Sålunda premierades mod, anfall och bajonetter i ett krig där tålamod, försvar och artilleri skulle visa sig vara krigsvinnande. Ergo var det en självklarhet för fransmännen att, samtidigt som tyskarna invaderade Belgien, själva invadera Tyskland.

Detta blev en katastrof.

Franska soldater 1914. Om du ska tänka dig färger ska du tänka dig blå uniformsjackor och röda byxor.

De franska soldaterna ryckte ut i röda byxor och blå uniformsjackor. På huvudet bar de röda kepis snarare än hjälmar. När tyskar observerades så angreps de under smattrande fälttecken med stridsropet ”pour la France!”. Resultatet var några av de största militära katastroferna i historien. Bara under den 22 augusti 1914 förlorade Frankrike 27 000 stupade och ytterligare tiotusentals av hennes söner sårades och stympades. Bara augusti månad skulle kosta Frankrike omkring 75 000 dödade (dvs. ca 50 procent mer än de totala amerikanska stupade under hela Vietnamkriget) och det skulle komma fler blodiga månader innan kriget var slut.

Med ett sådant manfall är det knappast förvånande att fransmännen drevs bakåt. Vad annat gick att göra än att retirera när tyskarna dessutom pressade sig igenom Belgien? Den franska moralen hölls uppe dels av att man förklarade för soldaterna att de utkämpade fosterlandets ödeskamp, dels av att man arkebuserade sagda soldater på löpande band. Även tyskarna arkebuserade folk, men då snarare belgiska och franska civila. Under invasionen så hade nämligen tyskarna fått för sig att belgarna stod i begrepp att genomföra gerillakrig vilket ledde till massakrer på cirka 6 000 belgiska civila under kriget.

Västfronten 1914.

Krigsbrott till trots så gick det dock bra för tyskarna, i varje fall om man beskådade situationen från en lägeskarta. På soldatnivå gick det dock sämre. Den tyska planen förutsatte nämligen ett mycket högt tempo. Orsaken till detta var i sin tur att man avdelat majoriteten av armén för att slå fransmännen. Först när detta var gjort så skulle förbanden dirigeras om för att spöa de långsammare ryssarna. Problemet var att eftersom det krävde en mycket snabb seger så krävdes även ett mycket snabbt tempo av unga soldatben. Tyska infanterister svimmade i mängder av vätskebrist, fötter förvandlades till köttfärs av marschen och det var därför en utmattad styrka som nådde Paris portar och mötte franska armén vid Marne.

Slaget vid Marne

Att kalla slaget vid Marne för ett slag är egentligen dumt. Ordet ”slag” för trots allt tanken till Breitenfeld, Cannae eller Little Big Horn – väl avgränsade duster i tid och rum som involverar förband stora nog för att överskådas från en kulle. Vid Marne möttes i stället 750 000 tyskar av nästan en miljon fransmän (och ungefär en tiondel så många britter) över en enorm yta. Det var här som Frankrikes general Joseph Joffre hade beslutat sig för att gräva ner hälarna och det var här som han hade beslutat sig för att inleda sin motoffensiv (orsaken var enkel: det fanns helt enkelt goda järnvägsförbindelser i området).

Franskt, förmodligen synnerligen fejkat, vykort föreställande slaget vid Marne.

Sålunda följde en katastrof för alla inblandade, men det är även en katastrof som är ytterst svår att beskriva. Båda sidor kastade sig in i varandra i en slags kollektiv självmordsrörelse där infanteriregementen stormade fram och tillbaka genom krevadmolnen samtidigt som förlusterna mycket snabbt räknades i tiotusentals. Till den 9 september så gav tyskarna order om att det var dags att inleda en ordnad reträtt och vid det laget så hade man förlorat 100 000–250 000 man per sida. Orsakerna till att tyskarna retirerade har debatterats sedan 1914, men faktorerna franskt motstånd och att de tyska arméerna höll på att glida ifrån varandra var förmodligen tyngst vägande. Viktigt var dock även att tyskarna anade en katastrof under uppsegling i öster.

Stabilisering av östfronten

I öster så hade nämligen ryssarna visat sig snabbare i tanke såväl som i handling än vad den tyska planeringen gett utrymme för. Redan den 17 augusti så påträffades stora ryska förband vid Stallupönen och den 20 även vid Gumbinnen. Efter några sedvanligt dyrköpta segrar så stod ryssarna nu i begrepp att invadera Tyskland vilket ledde till förståelig hysteri i den tyska ledningen. Kejsaren lyckades skrämma ut den pensionerade Paul von Hindenburg ur pensionen (denne dök upp vid fronten iförd en uniform av 1800-talsmodel) och han gavs en duktig stabschef i form av Erich Ludendorf samt uppgiften att utplåna ryska 1. och 2. arméerna.

Här var ryssarna mer än behjälpliga. De ryska styrkorna kommunicerade nämligen bara med varandra via post och i den mån man använde radio så skedde så okodat eftersom ingen orkat tänka till. Generellt präglades den ryska krigsinsatsen av den brukliga inkompetensen. Inför det tyska motanfallet så observerades tyska styrkor av ryska flygare. Detta tolkade ledningen som att det egentligen handlade om ryska förband eftersom man förutsatte att det inte fanns några tyska förband väster om de ryska. Ergo skickade man ut kavallerister för att upprätta samband med de ”ryska” styrkorna. När dessa inte hördes av skickade man ut nya ryttare och när inte heller dessa återsågs så lät man saken bero. När man mot kvällen registrerade att den ”ryska” styrkan inlett artilleribeskjutning av egna förband så tyckte man att detta inte var något att bry sig om eftersom dylika händelser var rätt vanliga i ryska armén.

Ryska stupade vid Tannenberg.

Det som följde var sålunda den tyska segern vid Tannenberg. Tyskarna använde här sina järnvägar för att möta, hejda och utplåna de två ryska styrkorna än i sänder. Perioden 26–30 augusti förlorade ryssarna upp till 170 000 man medan tyskarna klarade sig undan med en tiondel så många förluster. Med andra ord hade man lyckats stabilisera östfronten samtidigt som det i väster verkade vara uppe i luften vem som skulle segra.

Hösten kom sålunda att präglas av en kapplöpning mot havet i väster där båda sidor försökte hitta den andres flank och med det ett krigsavgörande, medan man i öster genomförde diverse operationer som helt saknade mening. Ovannämnda kapplöpning nådde sin kulmen vid Ypres där Tysklands nye generalstabschef Erich von Falkenhayn hänsynslöst födde in division efter division av snabbutbildade tonåringar för att möta brittiska veteranförband. Resultatet kallades av tyskarna själva för ”barnamordet vid Langemarck” och hade ingen större effekt på kriget annat än att det etablerade skyttegravskriget som ett beklagligt faktum.

Skyttegravskrig och Turkiets medverkan

Ty så var nämligen fallet. Soldater hade hösten igenom börjat gräva ner sig i allt större omfattning för att komma undan den mördande elden. Väl nergrävda visade de sig synnerligen svåra att rucka på eftersom det enda sättet att förflytta anfallande infanteri var medelst apostlahästarna. Detta ledde till att anfall kunde hejdas ganska lätt så länge tillräckligt många kulspruteskyttar och artillerister överlevt den inledande förbekämpningen. Sålunda var en skyttegrav i regel permanent när den väl etablerats och när snön började falla så hade ett värnsystem växt fram som sträckte sig från engelska kanalen till schweiziska gränsen. Generalerna satte sig ner och stirrade på sina kartor för att försöka hitta en lösning på denna krigets gåta. De skulle fortsätta att stirra i ytterligare fyra, blodiga år utan resultat.

På östfronten var det dock en annan femma. Här var vidderna för stora för att man någonsin skulle kunna skapa den form av ogenomträngligt försvarsverk som hade knoppat upp i väst. Här var det snarare vidderna i sig som var problemet. Den ena eller den andra sidan kunde mycket väl ta några kilometer ängsmark i en glansfull/poänglös offensiv, men vad spelade å andra sidan det för roll? Detta var inte 1300-talet då ett enskilt slag kunde leda till att en armé utraderades. Detta var 1900-talet då statsmaskineriet blivit så avancerat att det var överlägset arméernas dödsmaskineri. Det gick helt enkelt att sätta 19-åringar i uniform snabbare än vad fienden kunde döda dem vilket i sin tur ledde till att intagen terräng betydde litet på ett slagfält som omfattade det väldiga Östeuropa. Det som skedde på östfronten av betydelse hösten 1914 var att ryssarna först försökte storma fästningen Przemysl, men tillfogades 40 000 förluster för besväret. När de så efter några vändor återkom till fästningen senare under året så hade de lärt sig sin läxa och inringade i stället Przemysl.

Österrikiska krigsfångar i ryskt förvar.

Inte heller att Turkiet gick med på Tysklands sida spelade någon större roll, för vilken roll skulle turkarnas malätna, bondearmé spela i ett krig mellan stormakter i Västeuropa? Turkarna tyckte sig själva ha svaret på denna fråga när de invaderade det ryska Kaukasus, men få märkte av att de gjorde så. Ett vinterfälttåg i bergsterräng är nämligen någonting komplicerat och ingenting som vare sig den turkiska ledningen eller logistiken mäktade med. Huvudresultatet blev en illa skött belägring av Sarikamish som kostade turkarna 60 000 man och ledde till mycket litet.

Conrad von Hötzendorfs Karpatenkrieg

Medan snön yrde genom skyttegravarna så försökte beslutsfattare i alla länder komma fram till vad som uträttats 1914. Kriget hade så här långt varit vare sig kort eller ärorikt – i sig två besvikelser. Däremot hade det blivit mycket blodigare än vad någon hade kunnat föreställa sig. De österrikiska förlusterna landade på 1,2 miljoner man, de franska och de ryska på ungefär en miljon var, de tyska på kanske 750 000 medan den brittiska, professionella armén i alla praktiska hänseenden var utplånad. Med andra ord hade kriget så här långt varit en katastrof för alla inblandade och det fanns inget tecken på att det skulle ta slut i närtid. Samtidigt var det någonting som alla hoppades på att det skulle göra och skulle så ske så behövde det ske genom en avgörande offensiv. Sålunda kom 1915 att domineras av ett flertal mer eller mindre välövervägda anfall och först ut och minst överlagd var givetvis Conrad von Hötzendorf.

Conrad var nämligen i en knivig situation. Belägringen av Przemysl bara fortgick utan att ryssarna verkade tröttna. Hemma i Österrike hade garnisonens öde blivit en fråga som alla talade om – till och med den morfaderlige kejsaren Franz-Josef hade engagerat sig i frågan. Conrad kände sig därför tvungen att göra någonting, men det fanns här ett smärre problem: Karpaterna. Mellan Conrads styrkor och Przemysl återfanns nämligen en bergskedja med toppar på 2 000 meter och som däremot i stort saknade vägar. Conrad lät sig dock inte bekomma utan inledde i januari 1915 det som kallats för ”Karpatenkrieg”, men av överlevande österrikiska soldater beskrevs med orden ”Jag vet nu att helvetet inte är varmt”.

Ära och död vid Przemysl. Bilden bör ses som konstnärens fria fantasier.

Det Conrad saknade var nämligen tur, överraskningsmoment, en fungerande armé, artilleri och bergsjägare. Allt ovan hade krävts för att hans anfallsföretag skulle sluta framgångsrikt. I stället märkte ryssarna nätt och jämnt av det österrikiska anfallet samtidigt som österrikarna kämpade sig fram genom 30 minusgrader längs ”vägar” som snarare påminde om skridskorinkar. Resultatet av Conrads första vinteroffensiv var hundratusentals förluster och terrängvinster så små att de bara gick att urskilja på de mest storskaliga topografiska kartor. Sålunda beordrade Conrad ytterligare en offensiv och när den misslyckats ytterligare en. Totalt landade de österrikiska förlusterna på 800 000 man och belöningen för det hela var Przemysls fall.

Donaumonarkin hade från augusti 1914 till mars 1915 förlorat två miljoner man och sålunda gick Österrike-Ungern kräftgång. Erich von Falkenhayn noterade detta, suckade och bestämde sig för att göra någonting åt saken. Detta beslut härstammade inte minst ur att allt pekade på att de med Österrike-Ungern tidigare allierade italienarna nu såg ut att i stället vilja anfalla österrikarna i ett utslag av vad italienarna själva kallade för ”helig egoism”. Om så skedde så behövde östfronten stabiliseras och det kvickt. Sålunda tog Falkenhayn var fjärde tyskt infanteriregemente från västfronten och en hel del av dess artilleri, sparkade samman detta till en anfallsstyrka under den eldfängde August von Mackensen och skickade alltsammans till östfronten. Därefter gav han order om att angreppet skulle inledas den 2 maj mellan städerna Gorlice och Tarnow.

Gorlice-Tarnowoffensiven

På denna del av östfronten hade det dittills rått en ganska loj stämning. Österrikare och ryssar hade slumpat iväg lite artillerigranater mot varandra på måfå och förklarat alla motgångar med de egna skyttesoldaternas inkompetens. När den tyska förbekämpningen inleddes förstod dock ryssarna snabbt att detta var någonting annat än vad de vant sig vid. Detta var artilleribeskjutning som vetenskap, en vetenskap som snabbt rullade igenom de ryska värnen och följdes av tyskt infanteri.

Till höger i bild: August von Mackensen under Gorlice-Tarnowoffensiven.

I det som följde så skulle ryska arméns alla lyten samspela för att skapa en katastrof. De ryska infanteristerna var härdigt folk som var vana vid fattigdomens umbäranden, men de saknade meningsfull utbildning och var fjättrade vid ett taktiskt system som bara kan kallas primitivt. De anfördes av unga, pigga officerare som ofta var någorlunda kompetenta; men sagda kompetens tog en vändning åt det sämre hållet ju längre upp i ledningshierarkin man kom. Här återfanns halvdementa farbröder till generaler som kriget igenom var upphöjt ointresserade av sina skyttesoldaters välmående och sina arméers logistik. Logistiken upptogs nämligen till mycket stor del av den krigsviktiga uppgiften att slussa runt hästfoder till den ryska arméns alla kavallerister. Sagda kavallerister uträttade litet av betydelse under kriget annat än att tillse att ryska granater inte tog sig till fronten. Efter bara några veckors strider så hade ryssarna sålunda brist på allt från ammunition och gevär till uniformer och gasmasker. Det sistnämnda var olyckligt eftersom tyskarna satte in fosgengas mot rysk trupp under sommaren. Medan offensiven rullade vidare så uppstod en ny huvudvärk för ryssarna. Man hade nämligen investerat stora summor i diverse gränsfästningar, bland annat vid Kovno. Dessa såg nu ut att bli hotade vilket gjorde att man inte kunde retirera eftersom detta skulle innebära att man övergav sagda fästningar. De föll dock i alla fall eftersom tungt artilleri visade sig vara en grej. Snart föll även Warszawa och snart befriades även Lemberg. När Falkenhayn drog i bromsen i september så hade ryssarna varit tvungna att utrymma Polen i vad som kallades för den stora reträtten samt förlorat över två miljoner man på kuppen. De tyska förlusterna inskränktes till 200 000 man och de österrikiska till ungefär detsamma.

Passande nog tog Conrad åt sig äran.

Ära och död under andra slaget vid Ypres under våren 1915. Det anmärkningsvärda med slaget var att klorgas användes på västfronten för första gången. I övrigt bör bilden ses som fria fantasier.

Blodiga lärdomar

Under hela sommaren ropade ryssarna på hjälp från sina allierade, men dessa hade liten hjälp att ge. Eller ja, fransmännen gjorde sitt bästa men resultatet lämnade en del att önska. Under 1915 genomförde franska armén minst fem större offensiver på västfronten. Varje marknadsfördes som den sista ansträngningen innan segern var i hamn och varje slutade med ofattbara förluster och försumbara terrängvinster. Totalt förlorade Frankrike ungefär en miljon man under året varav cirka 335 000 stupade. Orsaken till att de franska framgångarna lyste med sin frånvaro trots ett entusiastiskt anfallande var i grund och botten att västfrontens skyttegravssystem vid här laget fryst fast så ordentligt att anfall var nära nog utsiktslösa. Fransmännen lärde sig förvisso många saker av blodbadet – inklusive bättre taktik, mer effektivt användande av artilleri samt att hjälmar är bra att ha – men problemet var att även tyskarna gjorde detsamma. Varje fransk lärdom kontrades av en tysk lärdom vilket ledde till att anfall som genomfördes på nya sätt kontrades av försvarsstrider som utkämpades på ett nytt sätt.

Franskt skytte på västfronten; nu begåvade med stålhjälmar.

Britterna kunde å sin sida inte göra mycket för att hjälpa ryssarna – i varje fall inte i väster. Den gamla, professionella armén var ju som sagt utplånad varför det som fanns på plats i Nordvästeuropa till stor del var hemvärn, soldater från kolonierna och lite annat smått och gott. Hemma på de brittiska öarna höll man på att bygga en ny frivilligarmé, men den tog tid att utbilda (illa). Sålunda bestod de brittiska insatserna mest av att man genomförde understödjande anfall åt fransmännen – bland annat vid Loos där britterna lyckades slösa bort 60 000 man under ett par pissiga höstveckor.

Brittiskt infanteri anfaller vid Loos. Slaget gav upphov till termen "friendly gassings".

Gallipoli-offensiven

Ett sätt på vilket britterna försökte hjälpa ryssarna var genom att angripa Turkiet. Man hade redan besegrat turkarna under kaotiska former nere vid Suez och nu tänkte sig britterna att de skulle göra detsamma vid Gallipoli. Tanken var här att en seger i Dardanellerna skulle öppna möjligheten för att förse ryssarna med utrusning samt tvinga turkarna att avdela styrkor som de hade i Kaukasus. Därtill var stämningen dyster i väster och marinminister Winston Churchill ville ha ett nytt projekt.

Resultatet blev dock mest ett slags strandnära västfronten. Australiska och nyzeeländska förband fick landstiga mot slutet av april och därefter fastnade de i ett gytter av raviner och klippformationer framför de turkiska ställningarna. Turkarna stred å sin sida självuppoffrande och tappert vilket gjorde britterna snopna eftersom de såg sin motståndare som primitiva undermänniskor inkapabla till effektivt motstånd. När eländet var över hade britterna och fransmännen (som även del lurats iväg på fälttåget) förlorat 300 000 man och litet av nytta hade åstadkommits.

Italiens inträde vid Isonzo

Någonting som man hoppades på skulle leda till någon form av resultat var dock Italiens inträde i kriget. Detta var därtill en del av ett större mönster. Under hela kriget försökte stormakterna lura in diverse bondenationer utan fungerande arméer och industrier i kriget och varje gång sågs inlurandet som potentiellt krigsavgörande. Italien var inget undantag. Britterna och fransmännen utlovade ett adriatiskt imperium samt inte minst Trento och Trieste om italienarna bara ville ta steget och förklara sin tidigare allierade Österrike-Ungern krig. De terränggiriga italienarna svarade positivt till detta och förklarade sålunda dubbelmonarkin krig den 23 maj 1915. Tråkigt nog så gick ingenting som det skulle för italienarna. De anfördes av Luigi Cadorna – en auktoritär tölp som strax innan Italiens krigsinträde i reglementet Röda boken förkunnade att ”erfarenheter från kriget” visat att anfall alltid funkade, att moral trumfade eldkraft och att skyttegravar var ”mycket ovanliga”. Den armé Cadorna anförde var på något sätt sämre än den österrikisk-ungerska med ett skytte som till stor del bestod av analfabeter och en modig, men inkompetent officerskår. Sålunda så hejdades de första italienska framstötarna av österrikisk milis som rullade ner stenbumlingar på italienska infanterikolonner. Värst av allt var dock att italienarna på ett sätt värdigt Conrad valt att bortse ifrån ett smärre terränghinder. Alperna. Genom dessa skulle den italienska härsmakten forsa och på segerns vingar skulle de ta sig till Wien. Så var det tänkt. Resultatet blev i stället fyra slag vid Isonzofloden bara 1915 som kostade italienarna nästan 200 000 man och där terrängvinsterna var lägre än på västfronten. För österrikarnas del var detta naturligtvis inte särskilt bra, men samtidigt så blev kriget mot Italien någonting som fick dubbelmonarkins sydslaviska befolkningar att enas bakom sin kejsare. Att strida mot ryssar gitte de inte med, men mot de avskydda italienarna stred de med bravur.

Italienskt infanteri "anfaller" på Sydfronten.

Tyskarna hjälper Conrad

Centralmakternas framgångar fortsatte även på just Balkan. Efter att ha tvålat till ryssarna under Gorlice-Tarnowoffensiven så skickades August von Mackensen ner till Serbien för att få bukt med detta första av alla Österrike-Ungerns problem. Serberna var vid det här laget slitna efter att ha hållit emot tre österrikiska offensiver och när de nu tvingades möta tyska, kompetenta förband så kollapsade snart deras motstånd. Österrikarna fick stå för ockupationen och hämnades rejält mot serberna. De satte helt sonika upp koncentrationsläger för serber där dödligheten var mycket hög.

Mot hösten var Falkenhayn rätt nöjd med situationen i kriget. Västfronten såg ut att gå att hålla med relativt små förband och i öster tycktes segern vänta varhelst man vände tyska pjäser. Någon som var mindre nöjd var dock Conrad. Han tyckte alls inte om att tyskarnas inflytande i alliansen hade växt och var harmsen över att ingen verkade lyssna när han menade sig vara hjärnan bakom Gorlice-Tarnow. Ergo gjorde Conrad det som ryggmärgen krävde av honom: han satte igång ytterligare en offensiv. Denna kom att kallas för den svart-gula offensiven och inbegrep storslagna ambitioner, men desto sämre förutsättningar. De österrikiska förband som sattes in hade marscherat 90 mil sedan Gorlice och var sålunda ordentligt slutkörda. För Conrad kvittade detta lika varför han gav order om att anfalla. Resultatet var det förutsägbara: hela divisioner blev stående – uppbundna av små ryska förband och ingenting av militär nytta uppnåddes. När ryssarna sedan satte igång en motoffensiv så var Conrad tvungen att ropa på tyskarna för att få hjälp varpå en småpurken Falkenhayn dök upp och drev bort de anfallande ryssarna. Resultatet för detta av tyskarna kallat ”höstsvineri” var över 230 000 österrikiska förluster. Givetvis skyllde Conrad alltsammans på Falkenhayn.

Den kpist som Österrike-Ungern gjorde en prototyp av, men aldrig massproducerade av oklara skäl.

Verdun och Naratj

På andra sidan taggtråden var stämningen dystrare. Mot slutet av 1915 så höll ententen (dvs. Storbritannien, Frankrike, Ryssland och nu även Italien) andra Chantilly-konferensen där allt kändes motigt. 1915 hade varit något av ett skitår eftersom man helt enkelt inte kommit någon vart. I det ryska fallet hade man snarare tryckts bakåt. Sålunda bestämde man sig för att försöka genomföra koordinerade operationer så att tyskarna inte skulle kunna utnyttja sitt järnvägsnät för att slå anfallen ett i taget. Den idén var naturligtvis god, men bortsåg ifrån en liten detalj: vad tyskarna hade för sig. Ur Falkenhayns perspektiv var det nämligen dags att försöka slå ut Frankrike ur kriget – ryssarna såg han inte längre som en makt som han behövde oroa sig för. Sålunda bestämde han sig för att angripa i väster i syfte att inta någonting som fransmännen verkligen inte fick förlora. Därefter skulle hans styrkor gräva ner sig och låta de franska motanfallen utplåna sig själva i granatregnet. Platsen där så skulle ske blev Verdun.

När man så inledde beskjutningen av Verdun den 21 februari 1916 så var det som att man släppt lös en naturkatastrof över de franska försvararna. Skogar förintades av bombardemanget och likaså gjorde hela kompanier med franska soldater. Snabbt tog tyskarna terräng och snart även de två viktiga forten Douamont och Vaux – den första via parodi, den andra via tragedi. Medan veckorna gick stod det dock snart klart att de lokala tyska cheferna inte förstått planen fullt ut. Snarare fick de det i sitt huvud att syftet med offensiven var att inta staden Verdun snarare än att mala ner franska armén. Detta kombinerat med att fransmännen var villiga att offra sina liv i ett rasande tempo gjorde att även tyskarna snart började drabbas av mycket höga förluster. Artillerield mot den tyska vänsterflanken gjorde att offensivens tyngdpunkt förflyttades mot kullarna Mort Homme och Côte 304. Här böljade striderna fram och tillbaka och kullarnas släntar var snart täckta av en kökkenmödding av patronband, sönderskjuten materiel och sönderskjutna människor.

Franskt infanteri vid Côte 304.

Verdun förvandlades raskt till helvetet på jorden. På en yta av kanske 10 x 20 km så hivade franska och tyska artillerister in någonstans mellan 40 och 60 miljoner granater. Resultatet för de infanterister som snavade runt i stålstormen trotsar all beskrivning.

Till priset av enorma uppoffringar så lyckades dock fransmännen hålla linjen, men det var en bräcklig linje. Precis som ryssarna gjort året innan så var det nu fransmännens tur att ropa efter hjälp.

Här någonstans hör man ljudet av ångeststön från Stavka. Hela idén med att alla skulle komma till allas undsättning hade ju varit ryssarnas idé … men nu var det fransmännen som faktiskt nyttjade den. Sagt och gjort inledde ryssarna i mars 1916 Naratj-offensiven; en blodig burlesk som ingen kände någon större entusiasm inför.

Naratj hör till en av de sämst genomförda operationerna i Rysslands historia och det vill verkligen inte säga lite. Alla defekter som tsararmén var behäftad med gjorde sig här påminda med halvdementa generaler som satt i de bakre områdena och spelade patiens, mat som ruttnade i lagren medan knektarna gick hungriga och kavallerister som skrittade runt i snöslasket och mest tog upp tågutrymme. Tyskarna besegrade denna tjurrusning lekande lätt och när allting var sagt och gjort hade de tillfogat ryssarna omkring 100 000 förluster till priset av en femtedel så många egna dödade, sårade och tillfångatagna.

Tyskt infanteri anfaller Mort Homme på ett fotografi som påstås vara taget under skarpa förhållanden.

Slaget vid Skagerak

Medan ryssarna slickade sina sår så kunde britterna – Frankrikes andre viktige allierade – inte göra så särdeles mycket. Britterna hade nämligen sina egna problem. Under hela våren höll de på att förbereda sig för det man kallade för ”The Big Push” vilket då givetvis var den brett upplagda fransk-brittiska offensiv som skulle trycka ut tyskarna ur kriget. Dessvärre stod det nu klart att fransmännen alls inte skulle kunna bidra med så stora styrkor som man tänkt p.g.a. Verdun varför britterna i stället fick axla det tunga lasset för det som skulle bli Sommeoffensiven. Problemet med detta var att britternas frivilligarmé fortfarande var under utbildning – och det krävdes eftersom britterna till skillnad från de kontinentala makterna helt saknade erfarenhet av krigföring involverandes miljonarméer.

Dessutom hade britterna sina egna problem. Nere vid Kut al Amara kapitulerade över 13 000 brittiska soldater mot slutet av april för turkarna efter en förfärlig belägring och ute till havs ställde man till med någonting så ovanligt som ett sjöslag. Innan krigsutbrottet hade alla nationer sänkt ner sanslösa resurser i slagskepp – dels av prestigeskäl, dels för att fartygstypen sågs som ett nära nog krigsavgörande vapen. När så kriget bröt ut så var det dock ingen som ville sätta in sina slagskeppsflottor i det där efterlängtade, ärorika sjöslaget. Orsaken var att flytetygen ifråga helt enkelt var för dyra och tidskrävande att bygga varför ett förlorat sjöslag lätt hade kunnat resultera i ett förlorat krig. Ergo höll man sig i hamn ända till båda sidor fick lite feeling och möttes vid Skagerrak den 31 maj 1916.

Det hela slutade med en besvikelse. Britterna förlorade förvisso betydligt fler fartyg och sjömän, men å andra sidan så resulterade slaget i att tyska högsjöflottan höll sig i hamn under resten av kriget. Med andra ord lyckades tyskarna – som alltid under världskrigen – vinna en taktisk seger, men förlora strategiskt. Faktum är att Skagerrakslaget eventuellt är det närmaste man kommer ett avgörande slag under första världskriget. Eftersom det brittiska sjöherraväldet bibehölls så kunde den brittiska blockaden av Centraleuropa göra detsamma. Så länge detta skedde så skulle centralmakterna fortsatt få lida av obefintliga importer vilket i sin tur störde industri, civilsamhälle och i slutändan krigsinsats (och med ”störde” avses här ”hundratusentals dödsfall”).

HMS Queen Mary går i luften under Skagerrakslaget.

Isonzo fortsättningen

Även italienarna försökte dra sitt strå till stacken. GRÖFAZ Cadorna genomförde 9 mars till 4 november hissnande fem offensiver mot Isonzo varav det egentligen bara var sjätte slaget vid Isonzo i augusti som rönte någon form av framgång. Framför allt ledde Cadornas slag i luften till fler italienska änkor eftersom hans offensiver kostade Italien strax under 150 000 förluster. Det fanns dock ett viktigt resultat av Italiens ansträngningar och det var naturligtvis att man band österrikisk trupp i Alperna som annars skulle kunna sättas in på östfronten. Därtill så avskydde Conrad italienarna hjärtligt; så till den milda grad att hans mani ledde till vad han kallade för en ”straffexpedition” i form av Asiagooffensiven under den tidiga sommaren. Denna kostade förvisso italienarna 140 000 man att hejda, men samtidigt inbegrep den att Conrad skickade några av Österrike-Ungerns bästa divisioner till sydfronten. Detta var olyckligt eftersom Brusilovoffensiven bröt ut den 4 juni 1916.

Brusilov-offensiven

Någonting hade faktiskt hänt i den ryska armén. Officersförlusterna hade varit så höga att man inte hade haft så mycket annat val än att befordra kompetent folk från manskapsleden – någonting nära nog otänkbart innan kriget. Detta ledde till att man plötsligt började få officerare på lägre nivåer som faktiskt visste vad ett modern krig innebar snarare än officerare som gissade lite i frågan utifrån en erfarenhet av diverse förkrigstida banketter. Därtill så hade Naratj lett till att Stavka nästan helt säckat ihop. Ingenting verkade ju fungera, inte ens att slänga in så många soldater i ett anfall på en så liten yta som möjligt. När så en viss Aleksej Brusilov hörde av sig om att han kunde tänka sig att genomföra ett anfall på östfrontens södra sektor med de män och den materiel som han hade tillgänglig så var den ryska generalstaben för demoraliserad för att säga nej. Brusilov tackade och inledde därefter en av de mest framgångsrika offensiverna i Rysslands historia.

Ryskt kavalleri anfaller fotografen 1916.

Det hela inleddes med ett kort artilleriangrepp och följdes upp av infanteri som inte försökte utradera varenda österrikisk stödjepunkt utan snarare försökte komma runt dem. Detta visade sig fungera. Österrikarna blev helt tagna på sängen eftersom de var vana vid ryska artillerianfall som malde på i dagar innan själva huvudangreppet inleddes. Att Brusilov dessutom bestämde sig för att angripa österrikarna var i sig en snilleblixt eftersom dubbelmonarkin sedan länge hade börjat kalla in kvinnor för att gräva skyttegravar och sedan länge börjat mobilisera 17-åringar. Att Brusilov därtill hade låtit sitt manskap föröva ordentligt var naturligtvis oortodoxt i ryska armén, men någonting som till allas förvåning visade sig fungera.

De ryska terrängvinsterna blev med andra ord enorma (i första världskrigsmått mätt) och det blev även mängden tillfångatagna österrikiska krigsfångar. Denna numerär landade nämligen på 400 000 man vilket var dubbelt så mycket som de österrikiska förlusterna i dödade och sårade. Någonting hade med andra ord gått sönder i dubbelmonarkins armé och när Brusilov väl började slå så var slagen så hårda att Österrike-Ungern aldrig riktigt skulle återhämta sig ifrån dem. Ett ögonvittne beskrev detta väl när ha skildrade hur han såg en stor grupp österrikisk-ungerska krigsfångar som glada hjälpte sina (få) fångvaktare med allt de kunde behöva. Längre bort fanns en mycket liten grupp bittra tyskar som ansågs behöva en vakt per fånge.

Österrikiska soldater i östfrontens skyttegravar.

Tråkigt nog så skulle Brusilovoffensiven sluta illa även för ryssarna. Saken var nämligen den att när det gick bra för Brusilov så ville Rysslands andra, inkompetenta generaler göra sitt. Detta ledde till en serie tjurrusningar som nu även riktades mot tyska förband som resulterade i en slags massakerfas som inte tog slut förrän mot hösten. Totalt förlorade ryssarna därför upp till 1,4 miljoner man på denna sin mest framgångsrika offensiv under kriget.

Därmed inte sagt att Brusilovoffensiven var utan resultat. Tvärtom. Till att börja med fick Conrad till slut sparken, förvisso var det en mjuk spark, och skickades till sydfronten för att missköta grupp Conrad. För det andra så fick tyskarna till slut nog av sina allierade. Tyska generaler och inte minst underofficerare fick i allt större utsträckning ta över befälet över österrikiska förband vilket dels ledde till en kompetensökning i dubbelmonarkins här, dels ledde till att österrikarna nu började mena att oavsett vem som vann kriget så skulle de förlora det.

Slaget vid Somme

Samtidigt som Brusilov tog knäcken på Österrike-Ungern i öster så inledde till slut britterna sin stora offensiv vid Somme i väster. Det hela var ett brett upplagt försök att skapa ett genombrott på västfronten varför man inledde med en förbekämpning om 1,5 miljoner granater som varade i en vecka. Denna var dock nära nog tandlös eftersom granaterna till stor del antingen var av fel typ eller och också helt enkelt var defekta. När så 100 000 brittiska soldater angrep tyska ställningar – de starkaste längs hela västfronten – den 1 juli 1916 så skedde ett blodbad. Innan mörkret hade fallit så hade brittiska armén nämligen förlorat strax under 60 000 man och terrängvinsterna hade varit noll.

Kanadensiska soldater anfaller vid Somme.

Scenerna från denna första dag har bränt sig in i det brittiska medvetandet och i hela den anglosaxiska bilden av slaget vid Somme. Unga män som tungt lastade på snörraka led marscherar i gångtakt in i den tyska elden och evigheten. Officerare som säger åt sina soldater att tända piporna och inte förvänta sig något motstånd. Brittiska övärldens blomma som utplånas av industrikrigets raseri. Nå, senare historiker har velat påvisa att dessa bilder inte stämmer; i varje fall inte rakt av. Vissa brittiska förband sprang, andra uppträdde på ett taktiskt genomtänkt vis. Och så vidare. Problemet med dessa invändningar är att de inte spelar någon roll. Orsaken till att första dagen vid Somme – och första världskriget rent generellt för den delen – blev ett sådant blodbad var inte huruvida infanterister utan annat skydd än kläderna de hade på sina kroppar sprang eller gick. Orsaken var avsaknaden av pansrade fordon och tillgången till artilleri.

När den brittiske chefen Douglas Haig såg på revorna av sina sprängda förband så ansåg han privat i sin dagbok att det hela inte var så farligt och beordrade dagen därpå förnyade anfall. I det sistnämnda kan man dock inte klandra Haig. Den strategiska situationen var oförändrad, fransmännen skrek fortfarande på hjälp och slaget fortgick därmed.

Ett tyskt ögonvittne menade senare på att det i hela världen inte fanns ett värre ord än ”Somme” och man kan förstå honom. Slagfältet – som det i dag går att promenera över utan vare sig större ansträngning eller tidsåtgång – förvandlades snabbt till en öken (det var för övrigt detta svartbrända ödelandskap som gav en ung J.R.R. Tolkien inspirationen till Mordor). I denna öken kastade tyskar, britter och fransmän in sina förband av unga, skrikande män i anfall efter ohyggligt anfall, motanfall efter gräsligt motanfall. En enskild tysk kulspruteställning vid Thiepval bedömdes ha kostat britterna 10 000 man att inta och även om man i slutet av juli började angripa tyskarna mer metodiskt så var kostnaden för även framgångsrika angrepp horribel. Att i september introducera stridsvagnen hjälpte föga eftersom även denna visade sig känslig för artilleri. När man till 18 november avslutade slaget hade man tagit förstadagsmålen och litet av nytta hade uträttats. Britterna hade förlorat 419 000 man, fransmännen 204 000 man och tyskarna 429 209 man. Senare har man försvarat denna massaker med att brittiska armén lärde sig av Sommeslaget, men det märks inte av på de senare slagens förlustsiffror och missar det trista faktum att även tyskarna lärde sig. Britterna var med andra ord fast i samma lärdomsfälla som fransmännen utstått under hela 1915. Hur tandlöst Sommeslaget faktiskt hade varit för att knäcka den tyska armén påvisas av att tyskarna under slaget avdelade förband från västfronten för att sättas in mot ryssarnas Brusilovoffensiv.

Potential snarare än effekt: en brittisk stridsvagn.

Rumänien går med i kriget

I all denna misär är det inte märkligt att stämningen var rätt dyster i Europa under hösten 1916. Några som dock var glada var rumänerna. De hade så här långt hållit sig utanför kriget vilket i enlighet med stormakternas dagislogik innebar att landet omedelbums behövde kastas in i det. Bud och motbud hade kommit och till slut hade rumänerna gått med ententen i utbyte mot löften om ett Storrumänien på Österrike-Ungerns bekostnad. Ergo förklarade rumänerna under hösten Österrike-Ungern krig, men det var nätt och jämnt att någon märkte av det. Den rumänska bondearmén på 658 000 man hade brist på materiel, kompetenta generaler och krigserfarenhet. Sålunda försökte rumänerna sig på en sämre variant av 1914 års krigföring, men 1916. Man tog några gränsbyar från österrikarna och försökte samtidigt tänka bort det faktum att man var omgiven av Österrike-Ungern, Tyskland och Bulgarien – dvs. centralmakterna. Tyskarna skickade nämligen en småsur Erich von Falkenhayn för att förgöra rumänerna. Han hade just fått sparken eftersom han missat både Brusilov- och Sommeoffensiverna och hade nu en del aggressioner att få ur systemet. Samtidigt så angrep von Mackensen söderifrån och lika snabbt kollapsade det rumänska korthuset. Operationerna här har jämförts med en slags föregångare till 1940 års blixtkrig och man kan förstå varför. Tyskarna hade lärt sig en hel del av kriget och använde nu rumänerna för att visa detta. Rumänska förband fann sig ständigt överraskade av de snabbtänkta tyskarna, var ständigt utmanövrerade och snart ständigt på reträtt. Snabbt och snärtigt lyckades tyskarna inta nästan hela Rumänien tillsammans med dess strategiskt viktiga oljefält. Ryssarna fick blixtinkallas för att försöka få ordning på katastrofen, men plundrade mest landsbygden.

Fjärde man från höger är von Falkenhayn, här i begrepp att förgöra den rumänska armén.

När så 1916 gick mot sitt slut så hade ingen skäl att vara särskilt nöjd. Återigen var det förmodligen tyskarna som lyckats bäst – i varje fall till så motto att de lyckats hejda två jätteoffensiver och därtill passat på att erövra en suverän stat när de ändå var igång. Samtidigt så hade även deras förluster varit gräsliga – nästan en miljon man bara för Verdun, Somme och Brusilovoffensiven. Tyska generalstabens nya tvillingledning – Hindenburg och Ludendorf – var därtill av ett nervigare, mer impulsivt slag än den kallblodige Falkenhayn. De var mer benägna att bryta mot både sans och moral för vinna kriget.

USAs inträde & Ryska revolutionen

Ett exempel på detta var att de inledde 1917 med att ge de tyska marinstrategerna deras hetaste önskan – tillåtelse till ett oinskränkt ubåtskrig. Tanken bakom detta var i grunden att strypa de brittiska öarna från införsel av föda och resurser. Nackdelen var att man redan 1915 med ubåtar råkat ta livet av amerikanska medborgare av misstag vilket USA tagit så där. Då hade tyskarna via enkel matematik kommit fram till att man nog inte behövde ytterligare en jätte på halsen, men nu var man så pass desperat efter att få slut på kriget att man gjorde en dumhet. Mycket riktigt sänktes brittiska fartyg i parti och minut – så till den milda grad att det i april började blir farligt för önationen. Dock löste britterna snart problemet med dels konvojering, dels genom mer effektiva ubåtsjaktsmetoder. Huvudresultatet av det tyska ubåtskriget blev därför framför allt att människor dog som hellre inte gjort det samt att USA förklarade Tyskland krig den 6 april 1917.

Ett fartyg har torpederats, besättningen evakueras i sista sekund.

Bättre ur tyskt hänseende var i så fall det som skedde 8 mars (23 februari enligt rysk tideräkning): det vill säga ryska revolutionen. Denna startade som en spontan folklig resning av ett samhälle som helt enkelt hade fått nog. Förlusterna hade varit sanslösa under hela kriget, framgångarna desto färre och när till och med Brusilovoffensiven till sist kördes ner i industrikrigets tröskverk så fick det vara bra. Plötsligt fann sig Ryssland utan en tsar och en ny ledning värktes fram under Aleksandr Kerenskij. Denne lovade naturligtvis att Ryssland skulle hålla sig kvar i kriget, men alla tänkande människor förstod att detta skulle bli svårt.

Nya offensiver i väst leder till strejk

På västfronten inledde man våren med att ställa till med Arrasoffensiven. Mycket bläck har spillts om denna batalj, men litet av intresse. Det räcker snarare med att konstatera att britter och tyskar förlorade omkring 150 000 man var utan att någonting av egentligt värde uträttades.

Brittiska soldater i en av människor skapad öken vid Arras.

Viktigare var då någonting som skedde ungefär samtidigt vid Chemin des Dames. Här angrep nämligen fransmännen i ytterligare en av alla dessa offensiver som ansågs vara krigsavgörande. Hjärnan bakom det hela var Robert Nivelle – Verdunslagets segrare. Han ansåg sig ha hittat ett ”recept” för genombrott på västfronten, men det var mest mer av samma gamla med inslag av stridsvagnar (”rullande krematorier” enligt franska vagnsbesättningar). På andra sidan taggtråden hade tyskarna däremot organiserat om sitt försvar markant. Man hade dragit sig tillbaka längs hela norra västfronten och upprättat ett djupförsvar. Tidigare hade man tryckt ner så mycket infanteri man bara kunde i de främre skyttegravarna, nu skulle fienden i stället mjukas upp av flera zoner av försvar innan de ens kom till den tyska huvudstridslinjen. I denna tunna linje brakade den franska förbekämpningen ner utan nämnvärt resultat. Därefter följde infanteriet med katastrofala följder. På bara några veckor förlorade franska armén uppemot 185 000 man, de flesta under anfallets första dagar.

Den här typen av förluster hade drabbat fransmännen tidigare (bara att hålla och sedan ta tillbaka det som gått förlorat vid Verdun hade kostat Frankrike över 350 000 förluster), men den här gången var det annorlunda. Detta var en ofelbar, krigsavgörande offensiv för mycket. Franska armén hade lidit omkring en miljon förluster per år sedan krigsutbrottet och nu fick det vara nog. Ergo gjorde det franska infanteriet det missnöjda fransmän gör. De gick ut i strejk. Deras krav var här inte orimliga. De krävde sina löner, bättre förhållanden i skyttegravarna och ett slut på ogenomtänkta massakrer uppsminkade till offensiver. De var fortfarande villiga att offra sina liv för fosterlandet, men de var inte villiga att offra sina liv utan mening. Lösningen på strejken blev att Nivelle fick sparken och att general Phillippe Pétain fick ta över. Han gick de strejkande till mötes på många punkter och lät arkebusera vissa. Oavsett så lyckades han vårda tillbaka den franska krigsmakten till stridbart skick, men detta tog tid vilket innebar att britterna från och med senvåren 1917 fann sig nära nog ensamma på västfronten.

En fransk soldat ser artillerielden falla vid Chemin des Dames.

Rysslands sista insats

Det var inte heller bara fransmännen som var skakiga. I öster genomförde ryssarna sin sista storoffensiv under hela kriget. På årsdagen av inledningen av slaget vid Somme så ljöd pjäserna åter och ryska infanteriet gick till storms med sina långa bajonetter glänsande i sommarvärmen. I början gick det bra; man hade trots allt dragit fram Brusilov för att låta honom uträtta underverk. Men snart gick allt fel. Ryska armén ville inte längre. Soldatråd hade inrättats i alla förband och när dessa fick rösta om de skulle gå till anfall mot tyska ställningar eller ej så svarade de oftare än inte nej. Tyskarna hade inte den här typen av demokratiska problem (och vid det här laget i kriget allt mindre demokrati över huvud taget) varför de snart satte in stormförband som drev ryssarna bakåt i vild karriär. Den skakiga revolutionära regimen avsattes efter detta i en militärkupp som gått till historien som oktoberrevolutionen då bolsjevikerna under Vladimir Lenin tog över. Ryssland var nu definitivt ute ur kriget och den enda fråga som återstod var hur mycket hon skulle förlora i freden.

Ryskt infanteri går till storms sommaren 1917.

Passchendales träsksjöar

Medan ryska armén gick mot sin undergång så inledde britterna under Haig projekt kollektiv massgrav genom att sätta igång Passchendaleoffensiven under sensommaren, tidiga hösten 1917. Orsakerna till att denna obscenitet skedde har anförts som många, men i grund och botten handlade det om att Haig ville anfalla och att han trodde sig kunna nå framgång i Flandern. Det han glömt bort var att det belgiska låglandet skjutits sönder och samman av brittiska och tyska styrkor sedan 1914. Detta innebar att alla naturliga vattenleder förintats vilket i sin tur innebar att vatten inte hade någonstans att ta vägen om regn skulle råka falla. Och föll gjorde regnet och snart föll även människor. De föll ner i lera, gyttja och förtvivlan så djup att landskapet snart kallades för en sjö. Folk drunknade i tusentals när de sårade låg och försökte överleva i översvämmade granatgropar medan andra svimmade av vattenbrist – det fanns nämligen gott om vatten på slagfältet, men desto mindre av detsamma som inte var genomdränkt av gas. Klafsande infanterianfall i knädjup gyttja avlöste varandra genom regnen och krevadmolnen mot tyska bunkrar där försvararna stod till midjorna i regnvatten och lik. När eländet var färdigt i november hade man intagit tillräckligt med terräng för att begrava de stupade och förlorat 200 000–400 000 man per sida.

Sårade evakueras ur Passchendales marskland.

Isonzos sista slag

Den generella krigströttheten märktes även av i Italien. Från maj till september 1917 genomfördes två italienska anfall mot Isonzo – blodigare än någonsin förr med ett totalt manfall på över 300 000. De sanslösa italienska förlusterna kopplat med Cadornas drakoniska disciplin (moral trodde han var en ost) gjorde att det självklara skedde när tyska stormförband den 24 oktober inledde Caporetto-offensiven: en total italiensk kollaps. Det som skedde vid Caporetto var i grund och botten det som skett vid Gorlice-Tarnow två år tidigare: västfronten fördes till en plats där kriget tidigare varit mer primitivt. Italienska soldater saknade gasmasker, utbildning och rimliga officerare vilket var olyckligt eftersom tyskarna angrep med kemiska stridsmedel, kejsarens elit och Europas främsta officerskår. Med sig hade de dessutom österrikarna som utvecklat egna stormförband och som nu var mer än lovligt sugna på att låta italienarna smaka på upplevelsen att bli angripna. När allting var sagt och gjort den 19 november hade italienarna tryckts tillbaka till Piave-floden och förlorat över en halv miljon i dödade, sårade och framförallt tillfångatagna och deserterade. Italien var kvar i kriget, Cadorna fick äntligen sparken, men det var inte tal om några fler italienska anfall i närtid.

Italienska krigsfångar transporteras bakåt under Caporetto-offensiven.

Tyska framgångar

Återigen så slutade året som de gjort tidigare. Precis som föregående år hade tyskarna förmodligen varit de som lyckades bäst; eller i varje fall minst dåligt. De hade hejdat flera offensiver, slagit ut Ryssland ur kriget, försvagat Frankrike och Italien allvarligt samt rent generellt härdat ut. På minuskontot var dock att tyskarna höll på att segra sig till förlusten. De hade inte lyckats översätta sina taktiska framgångar till en strategisk dito. För varje Ryssland man slog ut ur kriget så kom ett USA in i det. Samtidigt var hemmafronten allt mer tärd. Akut matbrist och akut resursbrist försökte man avhjälpa med en alltmer drakonisk utsugning av ockuperade områden. Mot slutet av året utkämpades dock ett slag vid Cambrai som var ett tecken i tiden. Här angrep brittiska stridsvagnar koncentrerat och framgångsrikt innan de blev tillbakaslagna till sina utgångspositioner av tyska stormförband. Cambrai blev på sätt och vis symboliskt. Tyskarna behövde använda sin överlägsna stridsteknik och taktik till att få till ett avgörande innan deras motståndare kunde använda sin överlägsna numerär, industrikapacitet och strategi för att kväva henne.

Stosstruppen går till anfall. Truppslaget var slutpunkten för vad man kunde åstadkomma med män snarare än materiel.

Innan så kunde ske så inleddes dock 1918 på fredligast tänkbara vis, nämligen med Brest-Litovskfreden. I denna så frånsade sig det tidigare Ryssland enligt Lev Trotskij ”mer än 150 000 kvadratkilometer” territorium. Det var alltså här inte fråga om förhandlingar utan om ett diktat. Ryssarna var på väg in i ett mardrömslikt inbördeskrig och hade därmed ingenting att sätta emot tyska och österrikiska krav. Sålunda signerades den kanske mest förödande freden i Rysslands historia där de (mest) bebodda och industrialiserade delarna av det tidigare Tsarryssland gavs till fienden.

Tyskarna trycker på

Med detta var ett av centralmakternas problem lösta, men ett annat var på väg över havet. Den amerikanska armén – en illa anförd hord – växte med hundratusentals man i Europa för varje månad som gick. Amerikanska krigsmakten var en amatörorganisation, men den var månghövdad. Därtill var den en moralknäck för både den tyska civilbefolkningen och den tyska armén. Man hade just slagit ut en jätte ur kriget och nu fått en ny på halsen. Kriget behövde avslutas snarast; innan amerikanerna blev för många och innan Centraleuropa svalt ihjäl under den brittiska blockaden.

Man kallade det för Kaiserslacht, man kallade det för Friedenssturm, men den tyska våroffensiven 1918 har gått till historien efter namnet på dess första del: operation Mikael. Här släppte tyskarna lös all den krigskonst de hunnit finslipa i öster, söder och väster och resultatet var i grund och botten den typ av blixt från klar himmel som 20 år senare skulle erövra Europa. Stridsgas användes ymnigt, artilleriet sköt exakt och i korta skurar, infanteriet hade order att slå på djupet och i spetsen på angreppet sprang tyska arméns elit: stosstruppen. Målsättningen var inte att förgöra utan att paralysera fienden och när man angrep brittiska styrkor i Flandern den 21 mars 1918 var detta ock vad som skedde. Terräng togs på ett sätt som sedan 1915 ansetts vara omöjligt och den brittiska fronten bågnade under de tyska slagen. Den bröts dock inte och när tyskarna avbröt sin framryckning den 5 april så hade man framför allt skapat en mycket stor inbuktning i den brittiska linjen till priset av omkring 250 000 förluster per sida.

Tysk trupp på det gamla och nu återerövrade Somme-slagfältet.

Tyskarna gav sig dock inte. De fortsatte att slå och slå under hela våren. Varje offensiv gick ytterligare lite trögare eftersom varje offensiv krävde ytterligare offer av kvalificerat manskap och alltmer sällsynta artilleripjäser. Till sist var man dock tillbaka där man börjat 1914; vid Paris portar och Marne.

Det som följde var andra slaget vid Marne där franska armén, sin vana trogen, höll linjen med hjälp av brittiska och amerikanska förband. Situationen under våren hade dock varit så kritisk att de allierade (inte längre ententen sedan Ryssland hoppat av kriget) gjort det otänkbara – utsett en gemensam chef i form av Frankrikes Ferdinand Foch. Denne hade liten praktisk makt över de enskilda arméerna, men hade däremot kontroll över de gemensamma reserverna. Han hade under våren suttit och väntat på rätt tillfälle att sätta in dessa. Det behövde ske på en plats där tyskarna verkade svaga och utdragna och det skulle ske med pansar i spetsen. Vid Marne tycktes denna blotta ha återfunnits varför Foch angrep. Angerppet lyckades. Redan i augusti inleddes den tyska reträtten.

Ententen trycker tillbaka

Det som följde har kallats hundradagarsoffensiven och inbegrep en snabb allierad frammarsch längs med nästan hela västfronten. Pansar, flyg, artilleri och infanteri angrep här samordnat och effektivt vilket fått många sentida bedömare att här vilja se ett slags tidigt blixtkrig i den allierade framstöten. Problemet med detta resonemang är att det helt bortser från förlusterna. Dessa var nämligen ungefär jämnstora – omkring en miljon per sida under sensommaren och hösten 1918. Detta torde tala emot att man hittat någon form av silverkula som ledde till framgångsrik västfrontskrigföring. Vad som var viktigare var hur de tyska förlusterna var strukturerade. Om kring 100 000 man stupade, strax under 700 000 sårades och hela 400 000 tillfångatogs. Det är detta med fångarna som är det viktiga. Tidigare slag hade inte resulterat i denna stora mängd tyska krigsfångar – tyska soldater tenderade i stället att strida till slutet eller retirera under god ordning. Nu fick det dock vara nog även för tyskarna. Fredsstormen hade slutat i besvikelse. Den utlovade sista ansträngningen hade ändat i nederlag alldeles utanför Paris. Ergo började tyskarna att ge sig – ibland med sina officerare i spetsen.

Brittiska soldater tar igen sig under andra slaget vid Marne.

Slutet

Det var dock en annan sak när kriget nådde den tyska gränsen, vilket amerikanerna fick erfara. Då snavade de nämligen in i det blodigaste slaget i USAs historia i form av Meuse–Argonne-offensiven. Den oerfarna amerikanska armén hamnade här i en ståltyfon som den inte var redo att hantera. Förlusterna för USA och Frankrike landade här på 200 000 man med kanske hälften så många tyska förluster som följd.

Vad som hade skett om de allierade fortsatt in i Västtyskland kommer vi aldrig att få veta. De tyska generalerna hade under hösten avsvurit sig ansvar för kriget och beordrat politikerna att få fram en gynnsam fred. Minst lika illa var att hennes allierade kollapsade successivt. Österrikarna hade försökt sig på en offensiv under sommaren vid Piavefloden, men denna hade slutat med ett magplask. Än värre var att Italien till oktober återhämtat sig tillräckligt mycket för att inleda ett eget anfall vid Vittorio Veneto. Detta tingade 56 österrikisk-ungerska krigsfångar för varje av Donaumonarkins soldater som stupade eller sårades. Med detta var dubbelmonarkins dagar räknade och imperiet upphörde helt den 3 november 1918. Även bulgarerna var på väg ut ur kriget. I Saloniki hade en större allierad styrka levt en navelskådande existens sedan 1915. Dess vikt för kriget var så obetydlig att det är först i detta sammanhang som den nämns. Men nu 1918 blev den just viktig, för när de brittiska och franska förbanden i Saloniki angrep de bulgarer som var satta att kapsla in dem så kollapsade snart de sistnämnda. Detta gav de allierade fritt spelrum att börja framrycka upp längs Balkan vilket innebar att tyskarna hade haft ett akut hot i sin rygg även om de mot förmodan lyckats sy ihop västfronten.

Amerikansk trupp på västfronten.

Konsekvenser av första världskriget

Den 11 november klockan 11 fick det vara nog. Tyskarna fick till en vapenvila i egenskap av krigets slagne part och hade nu att invänta en fred som ingen – vare sig segrare eller besegrade – skulle komma att bli nöjd med.

Ty första världskriget hade fyra stora resultat. Det första var 15–23 miljoner döda; både soldater och civila. Det andra var det pyrande missnöje som låg och tärde på världen i allmänhet och Tyskland i synnerhet under mellankrigstiden. Detta skulle till sist blossa upp i ett andra världskrig; än mer destruktivt än det första och nu utkämpat med en grad av barbari som inte återfunnits 1914–1918.

Detta leder oss till den fjärde konsekvensen. Kriget tog nämligen död på de gamla landimperier som styrt Europa sedan medeltiden. Det gav spridning till kommunismen som snart kom att bli ett självspelande piano. Det ledde till de fascistiska rörelserna och via andra världskriget till kalla kriget. Det ledde till en värld där demokrati var det självklara – förutom när länder inte i stället valde demokratins mest extrema motsats. Detta är bara ett axplock av krigets konsekvenser, men ska man sammanfatta alla det stora krigets följdeffekter så görs det enklast med ett ord:

1900-talet.

Amerikanska soldater firar vapenstilleståndet. Lite mer än 20 år efter att bilden togs så skulle deras söner få hantera ett nytt, och än värre, världskrig.