När många tänker på den Österrikisk-Ungerska armén under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet föreställer vi oss ofta en mångkulturell men väldigt komplicerad och ineffektiv militär organisation. I samband med det första världskriget visade sig att soldater från olika etniska och religiösa grupper kunde vara både imperiets svaghet och styrka beroende på situationen. Bland trupper som utmärkte sig mer i samband med striderna var det dom bosniska regementena som ansågs vara elittrupper.
Bakgrunden: Från Osmanskt till Habsburgskt Styre
Efter det Osmanska rikets gradvisa försvagning på Balkan under 1800-talet såg Ryssland och Österrike-Ungern sin chans att stärka sina positioner i regionen. Vid Berlinkongressen 1878 fick Österrike-Ungern mandat att ockupera och administrera Bosnien och Hercegovina, även om området formellt fortfarande tillhörde Osmanska riket. Situationen förändrades 1908 då dubbelmonarkin ensidigt annekterade området, vilket ökade politiska och sociala spänningarna på Balkan och bidrog till processer som resulterade i det första världskriget.
För Österrike-Ungern blev Bosnien inte bara som en strategisk buffertzon mot Serbien utan även som en källa för råvaror, jordbruksmark och soldater. Redan 1882 infördes värnplikt i Bosnien och fyra infanteriregementen bildades: Bosnisch-Hercegovinisches Infanterie-Regimenter Nr. 1–4. Regementena kallades för “bosniaken regementer” eftersom det fanns både geografiska och identitetspolitiska syften med det.
Begreppet “boshnjak” fanns redan under 1800-talet i det gamla sydslaviska språket och avsåg invånare i Bosnien oavsett ens religion. Idag avser begreppet personer som identifierar som medlemmar i den bosniakiska folkgruppen och ofta dom som är muslimer främst i Bosnien men även i andra länder som Serbien och Montenegro. Den österrikisk-ungerska administrationen använde begreppet med syfte att skapa en kollektiv identifikation lojal till imperiet och som motvikt till idéerna om Jugoslavien och sydslavisk nationalism.
Utbildning och organisering
Det som gjorde de bosniska regementena särskilt intressanta var hur etnisk och religiös pluralism fungerade i praktiken. Regementena rekryterade värnpliktiga främst från Bosniens muslimska, serbisk-ortodoxa och kroatisk-katolska befolkning. Soldater och officerare rekryterades vanligtvis från olika delar av Bosnien med syfte att motverka nepotism och korruption i regementenas bataljoner som var utspridda över flera orter, vilket också var fallet för andra enheter inom armén.
Med syfte att förhindra fraternisering med lokalbefolkningen och att säkerställa lojalitet mot centralmakten var regementenas bataljoner även placerade utanför Bosnien i garnisonerna som i Budapest, Graz och Trieste. Det var ofta lätt att känna igen “bosniakerna” eftersom soldaterna bar fez som huvudbonad, ett arv från den osmanska perioden som var vanligt klädplagg bland männen i Bosnien. Fezen bars även av regementets officerare som var muslimer medan kristna och andra som judar kunde välja att bära svarta officersmössor.
Utbildningen av de bosniska soldaterna följde den österrikisk-ungerska arméns standardiserade program men anpassad för att hantera mångfalden. Fokus i utbildningen handlade bland annat om militär disciplin, fysisk kondition och stridsteknik medan särskild vikt lades vid att träna soldaterna för tjänstgöring i varierande terräng med tanke på Bosniens geografiska förhållanden. Under perioden före första världskriget deltog de bosniska regementena i olika militära övningar inom imperiet.
Den religiösa mångfalden inom regementena krävde också att främst tysk- och ungersktalande officerare och underofficerare utvecklade färdigheter för att leda sina enheter effektivt. En annan åtgärd för att underlätta den multietniska och interreligiösa integrationen var etableringen av en militär internatskola i Sarajevo. Denna institution fungerade som en plattform för att fostra lojalitet hos unga män gentemot monarkin genom att bland annat förankra institutionen hos civilbefolkningen och motverka nationalistiska strömningar som ansågs hota imperiets existens.
Krigets början och politiska problem
Året 1914 tjänstgjorde runt 10 000 man i dom fyra regementena. Utöver det fanns det runt 20 000 reservister och runt 450 man i Feldjägerbataljonen i Sarajevo med ytterligare 1200 reservister. Imperiets trupper i Bosnien utgjorde ungefär 5 procent av den totala truppstyrkan i den kejserliga och kungliga (k.u.k.) armén vid krigets utbrott efter attentatet i Sarajevo.
Början av kriget påverkade dom bosniska regementena politiskt och socialt negativt på flera sätt. Redan innan kriget fanns det politisk polarisering och misstänksamhet där många serber, befogat eller obefogat, ansågs av imperiets tjänstemän och institutioner som mer illojala jämfört med andra på grund av aktiviteter med målet att separera Bosnien från imperiet och skapa ett sydslaviskt land. Det gjorde i sin tur att det fanns oro och farhågor i den imperiala militära ledningen vilket bland annat resulterade i att bosniska regementen överlag och under större delen av kriget inte användes i samband med striderna emot den serbiska armén.
Farhågorna och misstron förstärktes i samband med flera fall av deserteringar och interna spänningar under 1914. För att upprätthålla disciplin införde den österrikisk-ungerska armén stränga straff för desertering och misstänkt illojalitet. Samtidigt riktades repressiva åtgärder mot delar av den serbiska civilbefolkningen i Bosnien vilket ytterligare ökade spänningarna och påverkade moralen bland soldaterna.
På det sättet blev dom första månaderna av kriget präglade av politiska konflikter och negativ utveckling men situationen kom att förbättras med tiden. Den militära ledningen bestämde att använda bosniska trupper på östfronten och emot Ryssland. Trots tidigare oro rörande moral och lojalitet visade sig att majoriteten av regementenas serbisk-ortodoxa soldater kunde göra sina uppgifter och vara lojala.
Insatsen på Östfronten
Efter de inledande faserna på Balkan omdirigerades många bosniska trupper till östfronten för att möta den ryska armén i områden som idag tillhör Ukraina. Här deltog trupperna i flera avgörande slag, inklusive slaget om Galizien och belägringen av Przemyśl. Deras erfarenhet av utbildning i varierande terräng gjorde dem mer värdefulla i samband med slagen och operationerna.
Under ledning av befälhavare som fältmarskalk Svetozar Borojević von Bojna, som själv var uppvuxen i dagens Kroatien, ansågs de bosniska trupperna visa effektivitet, tapperhet och uthållighet. Deras insatser ansågs som avgörande för att upprätthålla frontlinjerna under dom mer rörliga striderna. Högre befälhavare kom att använda “bosniakerna” för att fylla luckor som kunde uppstå i positionerna och linjerna.
Trots mycket skepsis och oro visade sig de bosniska regementena vara pålitliga och effektiva. Deras disciplin och stridsförmåga erkändes av flera generaler och trupperna blev ofta omtalade för sitt mod i strid och för sin lojalitet gentemot monarkin. Denna lojalitet var särskilt betydelsefull i en tid då nationalistiska rörelser började utmana de multietniska imperierna i Europa.
Dom bosniska trupperna ansågs vara bland mer postivt ansedda förband i en armé som hade lidit stora förluster i striderna emot Ryssland och som efter 1915 hade blivit beroende av tyska arméns ledarskap och resurser. I september 1915 bildades två ytterligare bosnien-hercegovinska Feldjägerbataljoner vilka i början av 1916 följdes av fem nya Feldjägerbataljonerna. Den stora förändringen var dock att antalet regementen framåt 1916 ökade till åtta även om antalet bataljoner per regemente minskade i takt med övergripande större förluster.
Italienska fronten och Isonzoslagen
Under kriget deltog dom bosniska regementena en större del av sin krigstida tjänstgöring i bergområden i norra delarna av dagens Italien och det var där “bosniakerna” blev mer omtalade som tappra, brutala och effektiva. När Italien gick med i kriget mot Österrike-Ungern 1915 förflyttades bosniska regementen dit och deltog bland annat i flera slagen vid Isonzo, där dom kämpade i svår bergsterräng och även under extrema vinterförhållanden. Hanteringen av kalla vintrar, laviner och svåra logistiska utmaningar ledde till att bosniska truppernas fick rikte för sin uthållighet och “inat” (synonymt med envishet och vilja på turkiska) inom armén var etablerad och gjorde att marchsången "Die Bosniaken kommen!" – från 1895 blev en mer populär militärlåt.
Ett annat exempel blev stormningen av Monte Fior den 7 juni 1916 som en av de mest anmärkningsvärda insatserna av de bosniska trupperna ingick i Trentinooffensiven och syftade till att bryta igenom de italienska linjerna och tvinga Italien till fred. Under ledning av överstelöjtnant Stefan Duić genomförde 2.a regementet ett våldsamt anfall på Monte Fior, ett strategiskt berg på 1 824 meters höjd, och lyckades efter två dagars intensiva närstrider inta och försvara toppen mot italienska motanfall. Striderna var brutala inklusive med kalla närstridsvapen och det blev även en strid mellan elittrupper eftersom över 200 bosniaker och 1 200 italienska Alpinis stupade.
För sin insats vid Monte Fior tilldelades 2.a regementet 42 guldmedaljer för tapperhet, vilket blev en sorts rekord inom armén medan regementet utnämndes som det "modigaste" i armén. Även i några andra av dom mest brutala slagen som vid Monte Melette och Caporetto utmärkte sig bosniska förband genom förmåga att anpassa sig till olika stridsmiljöer och behålla nödvändig disciplin. I samband med tjänstgöringen i Italien kom bosniska trupper att vara dom enda som had tillåtelse att bygga moskéer och till exempel ett fältminaret i byn Ziano di Fiemme byggdes för att muslimska soldater skulle kunna utöva sin tro.
Imperiets fall och det nya landet
Under kriget mobiliserades och värvades runt 300 000 män i Bosnien för att tjänstgöra i regementena och fältjägarbataljonerna. Bosniska förband fanns kvar ända fram till Österrike-Ungern skrev under fredsavtalet och upplöstes som imperium 1918. Soldater och officerare återvände hem till ett förändrat Balkan, där Bosnien och Hercegovina blev en del av det nya Kungariket Serber, Kroater och Slovener (senare Jugoslavien).
Den nya staten var principiellt misstänktsam och ovillig att anställa militär personal som hade tjänstgjort i imperiets armé vilket gjorde att bara fåtal personer fick anställning i kungarikets militär. I det nya landet blev berättelser och myter om det första världskriget fokuserade på den serbiska arméns roll i kampen emot imperiet och för den jugoslaviska idén. Det gjorde i sin tur att uppmärksammandet av bosniska regementen inte fick någon officiell status eller erkännande. I dagens Bosnien finns det flera muséer som uppmärksammar regementena och soldaternas erfarenheter från “det stora kriget” medan i den gamla imperiala huvudstaden Wien finns det ett monument skapat efter kriget tillägnad “bosniakerna”.
Comments